Bye bye fula eternit... hello fula det som är under *skratt*

I början av maj började vi med nedmonteringen av eternitplattorna. Nu vet jag att det säkert är några som kommer att tänka; "men det får man ju inte göra själv, det är ju farligt" Och ja, eternitfibrer är inte ett ämne som man kanske vill umgås med dagligdags, det är ju trots allt cancerogent. Men samtidigt har jag svårt att förstå hysterikor som haussar upp allt. Det handlar om sunt förnuft och om att följa de regler som finns gällande eternit. Vi pratade med kommunen för att se vad som gällde för oss som privatpersoner, vi pratade med fackfolk och läste lagtexter och sen började vi försiktigt att plocka ner platta för platta. (till skillnad från exempelvis några som har ett hus en bit bort som tog släggor och slog sönder allt och sen skottade upp det på ett flak och körde bort det) K skötte detta arbete medan jag var hantlangare och började målningen av all panel som levererats två veckor tidigare.


Här har K börjat på södra sidan av huset. Jag vet inte vad jag egentligen hade förväntat mig att hitta under eternitplattorna, men jag var inte inställd på att huset skulle förvandlas till ett gulbrunt hus med svarta lappar *skratt* Hur som helst tyckte vi ändå att det var en klar förbättring, trots att det gula också var jättefult. Jag fick som uppgift att klippa ner de stora taggiga rosbuskarna som växte runt uteplatsen. Det tog inte särkilt lång tid, men min spindelfobi gjorde det hela till en stor pärs. Två timmar senare och med ett betydligt högre blodtryck var jag ändå klar och K kunde komma åt väggen lite lättare.


Hela sidan eternitfri och rosorna väck!


När vi tagit bort plattorna på ytterhallen såg vi att träet var i riktigt dåligt skick under fönstret, samt att ytterhallen inte var isolerad. Det hade ju dragit kallt därifrån i vintras, men vi trodde inte att det var så dåligt ställt... En sak till på "att göra-listan".

Bygdegården från ovan

Sista veckan i april ordnade min underbare svärfar så att vi fick ta hem en jättebamsestor sky-lift för att underlätta jobbet med utsidan av huset. K som har förarbevis på monstret till lift var inte sen att bjuda upp mig på en provtur för att få se gården uppifrån.

Ladugården inspekteras. Taket fint, en liten sättning i mitten, men det skall gå att ordna :)

Trädgårdslandet. Har planer och drömmar för hur man skulle kunna göra, men det kommer sen, efter huset. Särskilt med tanke på våra o-gröna fingrar *skratt*

Min älskling och jag på maxhöjd

För att sammanfatta vintern 08/09

Vi fick veta att vårt hus ligger i ett sk. kallhål. Denna syn var mer en regel än ett undantag på morgnarna när man skulle till jobbet. Tack och lov hade vi det varmt och mysigt inomhus och kylan gav oss en god anledning att varje kväll tända en mysig brasa och en massa ljus.


På väg till bussen... Att plumsa i snö på en oplogad väg med snö upp till knäna är inte direkt en drömstart på morgonen *ler* Jag njuter verkligen av att ha min egen lilla bil nu (som dock inte är en liten bil, men iallafall mindre än en kombi).

I vintras upptäckte vi även att vår tomt och uppfart är riktigt, riktigt stor. Och tack vare att vi har åkrar runtomkring så driver snön riktigt bra, vilket innebär att man när man kom hem från jobbet, inte ens fick in bilen på gården utan fick parkera den på den kommunalt plogade vägen, plumsa fram till lagårn och ta fram spadarna och börja gräva. Som mest tror jag vi hade fått runt 40 cm snö och att skotta uppfarten tog alltid drygt 3 timmar. En och en halv om vi båda hjälptes åt. Vi fick en snöskovel av K´s mormor och det hjälpte att spara ryggarna litegrann. Vi kastade avundsjuka blickar upp mot granngården där de susade fram med en snöslunga, och på ett ögonblick hade de plogat hela deras gård. Vi hade nu kommit halvvägs på uppfarten längs allén...
Men vi räknade skottningen som träning och ett ganska mysigt sätt att umgås. Det blev en och annan snöboll och massor av skratt när vi tillsammans kämpade mot vädrets vackra makter. Jag har länge längtat efter massor av snö efter att ha bott i stan där allt smälter och blir brunt och fult. Nu fick jag äntligen min riktiga norrländska vinter, så jag klagade inte, inte K heller, vi bara njöt av livet på landet...