Länge sedan jag gjorde ett inlägg, det är fullt upp nu på alla plan, och jag tuffar på i 120 bland både roliga och mindre roliga saker. Förra veckan var jag ner till Stockholm i jobbet, och på flygplatsen hem köpte jag en pocket (som jag alltid gör). Den här gången blev det "Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer. Vilken fantastiskt bra bok och vilken insiktsfull kvinna! Jag satt på flyget och skrattade så jag hoppade i stolen och tårarna rann, försökte skratta tyst för att inte verka helt rubbad, men tror jag misslyckades. Affärsmannen jämte mig somnade då, tack och lov, så jag behövde inte göra en lång utläggning om att jag faktiskt är en normal människa, men att boken är så bra och det är därför jag ömsom gråter ömsom skrattar.
Jag tänker dela med mig av ett inlägg från henes blogg då jag finner den så talande för många (kvinnor) och igenkänningsfaktorn är hög, här kommer det:
"Jag plockar strumpor snabbare än ljusets hastighet. Små pappersremsor. Blöta vantar. Star Wars-gubbar. Plåster. Gosedjur. Ruttna äpplen som ingen åt upp ur ryggsäckar. Ibland mögliga pannkakor i igenlimmade platslådor.
Jag tar sakerna från rum till rum. Till skräpkorgar. Till garderober och hyllor.
Och egentligen var jag bara på väg till toaletten. Medan jag torkar mig i ändan hinner jag alltid byta en pappersrulle, kolla vilka schampoflaskor som är tomma, tänka på någon rolig replik och skruva på korken på barntandkrämstuben. Swisch. Swosch.
Jag gjorde jämt så förut, innan jag blev utbränd. Nu när jag torkar mig i ändan så torkar jag mig bara i ändan, inget annat.
Imorgon ska jag dra pappret sakta, sakta och riktigt känna hur jag faktiskt sitter och torkar mig. Imorgon ska jag tänka: och här sitter jag och bara torkar mig. Om ungarna ropar svarar jag bara: "mamma torkar sig." Hallelulja. Jag torkar mig, ingenting annat.
Det ska jag fan lära mig." citat Mia Skäringer
